Liten och större 

Tiden bara rusar iväg. Ibland känns det som att det går alldeles för fort. För fort för att riktigt hinna med att refektera över saker som händer och jag kommer iband på mig med att stanna upp och allt slår emot mig.

Min dotter är 1,6 månader gammal och jag tycker det känns som att hon precis kom till världen.

Min farmor har varit i paradiset i över ett år och även det känns som igår. Jag saknar henne och hennes kramar, hennes personlighet och hennes stöd.

Har bestämt mig för att göra en minnestattuering, hennes namnteckning på min handled. Inte för att jag någonsin kommer att glömma men för att alltid känna att hon är en del av mig.

Jag älskar henne djupt och farfar som är den ända mor/far föräldern jag har kvar.

Jag ska inte glömma i all min stress att ta vara på den tiden han finns hos mig, fira hans födelsedagar med stora kalas. Inte för att han inte skall känna att han blir ett år äldre utan att fira att vi fått ännu ett år tillsammans.

Jag har bestämt mig för att hädanefter inte bara köra på, utan att stanna upp så och då. Att stanna upp och känna efter och att lära mig att njuta av det jag har, att ta mig tiden att sörja det jag vill sörja och att låta allt ta sin tid.

Jag uppsakttar allt gott på denna jord, mina vänner och min familj. Alla som lärt mig om livet och lite därtill.

Nu ligger Ronja sött i vår säng och sover. Det märks så mycket att hon blivit stor, styrker mig i håret och på kinden och ger mig en gos innan hon skall sova, är det inte kärlek så säg?